Usque

Hej, gott nytt år! 2012 fick den tväre farbrorn i mig att tvinna sina mustascher  utan avbrott och jag är glad att det är över. Några årskrönikor, löften eller drömmande om 2013 blir det således inte något av. Jag skiteri så länge det går framåt uppåt. Ett obehag som exploderat är det inför reklam och jag bestämde mig således att förekomma samhällsutvecklingen och flytta denna blogg till en plats där jag för några hundralappar om året har full makt över annonser, layout och dylikt. Har inte skrivit något än eftersom jag inte har haft lust men det kommer. Uppdatera gärna ev. länklistor. Här.

Wunderkind

Wunderkind visade sig hålla hela vägen. Läste i någon recension invändningar i form av att Grozni had made his point redan efter ett par kapitel och att de kommande tvåhundra-nånting sidorna bara är en upprepning av temat. Vill bestämt avfärda det resonemanget. En coming of age-plot behöver inte nödvändigtvis betyda nonstop action, och en roman behöver inte nödvändigtvis ha en publikfriande a-b-c-konstruktion, med fördel inte om man frågar mig. Wunderkind är det mest uppfriskande jag läst på länge. Den må inte vara perfekt men jag kommer att minnas den. Som eskapism i litterär tappning betraktad är den strålande. Kan inte svara för den svenska översättningen men i original är den som nämnt utmärkt även språkligt.

IMG_0012

2012-2013

2012 har i många avseenden varit ett jäkla skitår, på många plan ett öppet sår. Litteraturmässigt har det däremot varit strålande. Jag har upptäckt Bellow och Faulkner. Har äntligen tagit mig för att läsa Kenzaburo Oe och Yukio Mishima och Stefan Zweig. Jag har insett grejen med Marguerite Duras genom hennes ”De små hästarna i Tarquinia”. Jag har genom Patricia Highsmith närmat mig noir och thrillers, genrer som jag inte kommit i närheten av på många år. Jag har läst och swoonat över Nabokovs ”Speak, memory”. Jag har betat av en handfull ryska klassiker och jag har vänt ut och in på ”Anteckningar från ett källarhål” för en litteraturanalys och är mycket glad över det eftersom det gav mig insikter som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har svept igenom ”Suite francaise” och ”Suite francaise” har svept igenom mig. Jag har läst surrealistisk erotik och funnit en perfekt avvägt sofistikerad berättelse i ”A single man”. Jag har imponerats av Alison Bechdel för vad hon genom ”Are you my mother?” trasade sönder i mig.

2013 kommer jag att göra mitt bästa för att vattna ut gubbväldet på favoritlistan. 28 av årets hittills 68 böcker har haft kvinnliga författare, good enough, men ingen av dem har imponerat på mig som Bellow och Faulkner och Nabokov. Så jag ska läsa Virginia Woolf, Djuna Barnes, Ingeborg Bachmann, Kathy Acker, Flannery O’Connor och Simone De Beauvoir. Jag ska läsa ytterligare Müller och Lessing och Lispector och Jelinek och Sontag. Jag ska läsa Edith Wharton och Elizabeth Bowen. Jag ska fortsätta le mig igenom Lorrie Moores samlade noveller.

Den blinda ugglan

Gemensamt för de verk som ligger mig närmast hjärtat, som jag återkommer till och går runt och tänker på, är att de vid läsning framkallat en stark fysisk reaktion, och att när jag plockar upp dem igen ett två tre år senare ger de samma reaktion, igen och igen. Jag har intresserat mig alldeles för lite för konst de senaste åren men nu när det intresset blommat upp igen så märker jag att det förstås är samma sak där, att jag tilltalas av samma formspråk som jag alltid gjort. Precis som att de texter som får mig att känna mig mest levande alltid varit de välformulerade, avstrippade och sofistikerade men buttra. Min första litterära husgud var Nabokov. Lolita gav mig hjärtklappning som 13-åring och den ger mig hjärtklappning idag.

*

Cărtărescu, Cortázar, Perec, Faulkner, Bolaño, Bellow får mig att reagera, på olika sätt, och därutöver är de förstås mäkta imponerande rent intellektuellt. Men ett intellekt är bara ett intellekt och slår det inte gnistor mellan texten och läsaren så spelar det ingen roll hur intelligent den är, man kommer ändå inte att förstå den, inte på allvar, den kommer inte att krypa under huden på och bilda små rum i ditt inre.

*

”Den blinda ugglan” av Sadeq Hedayat delar till sin läsare ut upprepade knytnävsslag rakt i ansiktet och ändå fortsätter man att läsa, man är fascinerad och man vill ha mer. Det är en märklig text, ruttnande och frän, som med sin märkliga cirkelkonstruktion förvrider och förskjuter verkligheten. All verklighet är subjektiv, även galenskapen är en verklighet för någon. Eller som i detta fall: opiumruset.

Hur beskriva en text som är så snårig, vild, mörk? Samtliga karaktärer återkommer i flera gestalter, skeenden återupprepas, bilden blir allt grumligare ju närmare sista sidan kommer. ”Den blinda ugglan” är en text jag med all säkerhet kommer att återkomma till, för att för varje läsning greppa ytterligare nyanser.

Ytterligare om ”Den blinda ugglan” här och här.

Nog nu

Som ett resultat av min ständigt växande motvilja till att vara en kugge i de vinstdrivande sociala medier som när som helst kan ändra ett användaravtal och i och med det äga allt ditt innehåll och därmed även möjligheten att förvandla det till en ofrivillig annonspelare kommer denna blogg inom kort att flytta till en plats där jag kan vara säker på att inget sådant kommer att ske, nu eller någonsin.

”Then, in February 23, 1942, the Zweigs were found dead of a barbiturate overdose in their house in the city of Petrópolis, holding hands.”

Har länge misstänkt att jag, när jag väl tagit mig tid att läsa, skulle komma att älska Stefan Zweig. Om man nu kan basera sådant på 86 sidor novell så, ja, det är riktigt. Läste ”Chess” igår. Det av hans verk jag stött på i flest sammanhang, vill inte skriva ”ett av hans mest kända” eftersom varje text jag läst om Zweig lyft fram helt olika verk som just det. Fan vet. Vad jag vet är att Chess fick mig att släppa garden inför litteraturen, fick mig att sluka, att inte kunna släppa i tanken när jag var ute och åt middag med vänner efter att ha läst halva och sedan, när jag kom hem, inte kunde släcka lampan förrän utläst. Blir så fascinerad varje gång så mycket ryms inom så få tecken. Förtryck. Besatthet. Och desto mer gripande med tanke på omständigheterna. Chess var det sista Zweig skickade till sin förläggare innan han överdoserade och dog tillsammans med sin fru, hållandes hand, i deras hem i Rio de Janeiro. Är nu glad att jag har ytterligare en handfull Zweigvolymer stående olästa i hyllorna.

Stål

Läser igen. Letar efter ord. Kvävande. Kvävande är antagligen det närmaste jag kommer att komma att sätta ord på vad ”Stål” är. Livet i den italienska industriorten som skildras däri, vad det innebär att växa upp med vetskapen att man aldrig kommer att ta sig längre än till ett liv som i hemmet isolerad, kanske även misshandlad, kvinna till en frustrerad småfifflande stålarbetare. Vad det innebär att vara en kåt tonåring under de premisserna, med huvudet fullt av drömmar som bara kan gå i kras. Männen arbetar. Exploateras I fabriken och exploaterar i sin tur de kvinnor som också de sliter, i hemmet eller på strippklubben. Oavsett vilket så står de utanför samhället. För även om männen är toppridna av dålig ekonomi, avsaknad av jobb, nedskärningar så är de delaktiga till skillnad från kvinnorna som bara är kroppar, med långa ben, putiga rumpor under korta kjolar. Det är tur att texten är neutral, berättandet utan pekpinnar. Det är som det är och texten är en spegel.

+++

nathan-altman-portrait-of-anna-akhmatova-1914

Portrait of Anna Akhmatova, Nathan Altman 1914.

November 2012

Blekt. Sådant är läget. Ambitionsnivån just nu når inte längre än att med minsta möjliga motstånd ta mig igenom studier och, de dagar då jag lyckats sova, se någon film, träffa någon vän, dricka några öl, gå på någon spelning, ta en kvällspromenad i den knarriga gnistrande snön.

*

Hittar då och då in mellan raderna i någon text, dock sällan långvarigt vilket har fört med sig en hög helt strålande böcker som ligger halvlästa bredvid sängen, som jag så gärna vill orka med men sällan gör. Till exempel ligger där ”Herzog”, vars första 100-nånting sidor landade känslan av att jag fucking älskar Saul Bellow, jag vill verkligen orka läsa färdigt den snarast möjligt. Där ligger även Nikolai Grozni’s ”Wunderkind”, den skimrar i all sin välskrivenhet och vore den perfekta eskapismen om jag bara vore lite mindre trött i huvudet när jag väl kommer hem till den om kvällarna. Den är jävligt bra, utspelar sig i ett gammalt stenkloster gone skola för musikaliskt begåvade och språket är som sagt mycket tillfredsställande. ”Stål”, den där pocketaktuella välskrivna italienska samtidsromanen ni vet, har jag också läst ett hundratal sidor i och jag tycker om den. Igår när jag liggandes på soffan fick känslan av intellektuell död plockade jag fram ”A room of ones own” eftersom referenserna till den stått som spön i backen i flera böcker jag ströläst nyligen och på bara några sidor har den fått mig att plötsligt fatta grejen med Woolf, jag hade ingen aning om att den är så målande, så fylld av vackra miljöbeskrivningar.

”Jag är ond. Jag är ett monster. Jag skriver ondskefullt och monstruöst. Jag skriver om er.”

Jag tänker på litteratur. På vad den tillåts vara. På vem det är som tillåter. Jag tänker på att det som vi ser, det som publiceras och som är utvalt av någon och jag tänker på det som aldrig når ut eftersom det valts bort av gud vet vilken anledning. De som väljer är inte bara förläggare och branschfolk utan alla som har en möjlighet att nå ut, till små eller stora kretsar. Jag tänker på att det ofta är ett jävla gnäll om den smala litteraturens död men att det är sällan någon gör något för att sprida den smala, bra, litteratur som publiceras. För det publiceras mycket som är bra*, mer än jag hinner läsa, men det bränner sällan till, det spränger sällan gränser, öppnar sällan nya dörrar.

Anledningen till att jag tänker på detta är att jag lust läst Lidija Praizovics text, ”Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär, min mamma är f.d. städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi”, i Const Literary (P)review. CL(P) som väljer istället för att välja bort. Lidija Praizovics text som bränner till, spränger gränser och öppnar dörrar som sällan öppnas samtidigt som den diskuterar ett stagnerat litterärt klimat och  oförmågan att plocka bort sitt subjekt och därmed även förmågan att se något annat än sig själv (vanligt förekommande bland deltagare i svenska ”kulturdebatter”**). Att hon dessutom gör detta i form av en dagboksliknande svada är helt briljant.

* Om inte på svenska så på engelska, det svenska litterära klimatet är mycket riktigt något livlöst. Tycker att alla bör öva upp sin förmåga att ta till sig engelsk text lika flytande som svensk för att inte behöva nöja sig. Alla texter i CL(P) presenteras för övrigt på både svenska och engelska.

** I själva verket är de inte debatter på riktigt. De är allt möjligt men mycket sällan ett intelligent samtal där tankar och teorier tillåts bollas utan att någon tar åsiktsmotståndarens åsikt som en personlig kränkning.

Ytterligare värda texter här och här